Shades of darkness
"I usually wait for those nights when the moon is in the zenith, when it illuminates my garden.
I'm longing for these occasions, when it’s in zenith, and at the same time, weather is nice and calm.
Times goes by, year after year. Waiting and waiting.
Then suddenly my dream comes through, and my adventure can begin, just after midnight with my camera and my tripod.
Usually, I like to sleep, I'm pretty sleepy and freecy.
I easily become dazed and nauseous.
Nevertheless, I stand there, alone, silence, my eyes sees nothing.
I have to push my own limits just to go out there in the darkness.
When moon suddenly shine, I realise that it will not help nearly as much as I thought.
It’s a mystery to me, how could I be so wrong, how could I forget that?
But that’s how it goes.
Everything is black and monochrome.
I’m standing still, waiting, freezes, but step by step my eyes adjust.
After a while, colors begin to stand out.
Suddenly, I perceive the weak light that illuminates the vegetation.
I do not really know how it happened,
one moment ago it was only dark and one dimensional,
is now color with depth and contours.
My eyes are able to distinguish, centimeter by centimeter in depth and
and things becomes apparent to me.
The light caresses sensual forms and shades of reality right in front of me.
My eyes are wide open, I’m alert and are warm feeling is spread into my body.
The colors are saturated, I'm free. "
Cecilia Kristensen Sering
The pictures are a series of night photos. I have used a wide-open aperture and long exposure to capture the minimal light.
The photo format is 48 x 33 cm.
--------------
Nyanser i mörkret
”Jag brukar invänta de där nätterna då månen står som högst på himlen och lyser upp min trädgård.
Jag väntar på de månader då den både står högt och det samtidigt är klart och stilla väder.
Så håller det på år efter år. Väntan och väntan.
Plötsligt en natt stämmer det och jag beger mig ut strax efter midnatt med min kamera och mitt stativ.
Oftast tycker jag om att sova, jag är ganska sömnig och frusen av mig.
Jag blir lätt yrvaken och illamående.
Ändå står jag där, ensam, allt är tyst och först syns ingenting.
Jag måste övervinna min egen natur bara för att vara där i mörkret.
Det vändande ljuset som reflekteras i månen hjälper inte alls så mycket som jag tänkt mig.
Konstigt att man glömmer.
Men så är det.
Allt känns svart och enfärgat.
Jag står kvar, väntar, fryser lite men sakta vänjer sig mina ögon.
Efter en stund träder färgerna fram.
Plötsligt uppfattar jag det svaga ljus som lyser upp växtligheten.
Jag vet inte riktigt hur det gick till,
men det som nyss var platt och svart,
är nu färg med djup och konturer.
Mina ögon kan följa centimeter efter centimeter in i djupet och
nu syns allt tydligt, ja rent av klart.
Ljuset smeker milt formerna och tecknar verkligheten framför mig.
Mina ögon är vidöppna, öronen på helspänn och den rädsla som var annalkande är utbytt mot ett lugn.
Färgerna är starkare, jag är fri.”
Cecilia Kristensen Sering
Bilderna är en serie fotografier som är tagna om natten. Jag har använt vidöppen bländare och med långa exponeringstider för att fånga det minimala ljus som finns till rådighet.
Fotografierna är 48 x 33 cm stora.